Bara för idag ska jag utföra mitt arbete hederligt!

Förkylningen laddade ur kroppen, är så trött, att vilja mer än man orkar är inte så kul. Men det finns de som har det värre, jag kan ju iallafall =) På med lite mer IbuAlv ca var 4e timme så går det framåt!

Var inne på jobbet en stund häromdagen. Hade ett samtal med en djurägare inget ovanligt med det, men dessa samtal har blivit flera under årens lopp, varför? Det handlar om att säga adjö och låta den kära hunden få somna in!
Ibland känner jag mig som djurens talesman, själv lider jag av ESP och har förmåga att ta upp bilder och känslor från dem jag kommer i kontakt med. Inte allför ovanligt känner jag av hundarna utan att ens se dem, i detta fall så gäller det en gammal Golden, han har varit hos mig i 10 år så vi känner varandra riktigt bra även om vi inte ses varje dag.
Han är trött, har ont och ser dåligt, detta får man acceptera från en gammal hund men sista månaderna har han blivit ännu tröttare och har för ont och är dessutom rädd för smärtorna nu. Ägarna väljer att sätta in smärtstillande och hunden blir 2% bättre, jag har mitt första samtal med ägarna om att det börjar bli dags att fatta ett beslut. Ägarna känslor går i försvar och det sätts in pencilin också, hunden blir 2 % piggare igen.

Jag hälsar på hunden med "greatings" går ned på knä, han kommer lugnt mig behöver han inte muntra upp så han visa hur trött han är på riktigt. Han lägger sitt nästan vita huvud i min famn och jag ser allt, jag känner allt och han säger att han är klar. Jag lovar att förklara det för hans människa med tårar i mina ögon, inte för att jag sörjer hans beslut, utan för att han litar på att jag ska hjälpa honom, en ära att ett djur har så mycket tillit till mig får mina tårar att rinna.
Samtidigt som jag logist sett vet vilket hårt arbete jag har framför mig så måste jag ändå stå för mitt ord, vem ska annars föra hans talan? Inte veterinären iallafall!
Att få djurägarna att långsamt komma fram till ett uppvaknande och ett helt oegoistiskt beslut är inte det lättaste, processen sker under flera samtal.
Att försöka få hundägaren att förstå att hunden går och väntar på dem, är jättesvårt. Hundarna vill inte göra sina människor ledsna, och då ökar de stress och aktivitet vilket gör att man tror att hunden är piggare än vad den är, en svår situation för mig och vännen jag för talan för. Beslutet som jag arbetar fram emot gör absolut lika ont i hjärtat att fatta idag som det gör övermorgon!
Var sanningsenlig mot dig själv, för vem tror du att inte fattar beslutet nu!?
Ägaren kom och hämtade hunden häromdagen, jag mötte dem i stallgången, Golden gick ur boxen och fram till mig utan att säga hej till sin människa. Jag "körde greatings" och han tryckte sin panna mot mitt bröst, och bara stod så en stund, jag blev så överväldigad att tårarna började rinna, och gjorde ett nytt försök att få Goldens människa att förstå, jag tog Goldens lurviga öron och bad om förlåtelse för att jag inte lyckats få förståelse, för det budskap jag skulle framföra. Sedan gick de tillsammans hem, Golden och hans människa!

Nu när jag var inne på jobbet och gästspelade under min förkylning så, talade jag igen med Goldens människa och lyckades få en förståelse för att det är dags, då i sista sekunden kontrar människan och gömmer sig bakom en ny orsak till att vänta, han kanske behöver specialfoder!!!!???
Jag fick en chock, insåg att jag måste bli hårdare i mina besked och då heter det plötslig att man väntar på barnet som inte ens bor hemma och endast träffar Golden en gång i kvartalet, måste få förståelse och godkänna beslutet....?
Innan jag går hem så ger jag mina "greatings" till Golden som nu efter ca 6 månader av att varit färdig, börjar bli en spillra av sitt forna jag, glansen, glädjen, den stolta men trötta hållningen allt är borta, Golden är trött, rädd och bara vill att någon blåser ut ljuset, som är den enda lågan som brinner i hans själ just nu när elden har falnat i honom.
Varför måste djuren som aldrig kräver mat, kärlek, tid eller någonting, de bara lever för oss, varför ska de behöva vänta på våra egoistiska känslor, den enda gången de någonsin ber oss om något, blås ut Ljuset!

Ett par andra människor hade hunden hos mig, den var otroligt gammal, Isländaren var en glad kille som gjorde allt för alla människor runt honom skulle vara glada. Han blev trött och "bad" mig tala för honom till hans människor, de tog beslutet att det skulle bli avlivning, men de skulle vänta 14 dagar till barnen kom hem, under tiden så började Isländaren hosta blod och den lilla svansen försökte vara tapper. Han kom ofta och la sitt lilla huvud i mina händer och såg frågande på mig vad som händer.
Hans människor hade honom hos mig från tidig morgon till sena kvällen, själv vågade jag inte bråka för då kanske hann försvann från min översyn och fick ligga och självdö någonstans ensam. Jag frågade dem varför de inte hade honom hemma sista dagarna? -"Det är så jobbigt att se honom!" sa de.
Återigen var det människor som inte var sanna mot sig själva!
En annan människa kom med sin hund till pensionatet och skulle lämna in den, den gick på rehab sa ägaren efter en ryggoperation. Ok, sa jag vad gäller för mig så som vårdnadshavare...
När jag följde med ägaren ut till bilen för att hämta Blandis (som jag träffat många gånger förut) så fick jag en chock, hunden en stolt hane i sina bästa år var bara en spillra, han låg i bilen med blöja, op hade förstört hans förmåga att kontrollera urin, han hade brännskador av urinen mellan benen, liggsår över hela ena sida då han var så förlamad att han inte kunde stå eller resa sig utan stöd.
Helt förstummad går jag fram och ger honom mina "greatings" han lägger huvudet i mina händer och långt in i hans svarta ögon ser jag en liten låga som vill bli släckt! Jag vänder mig mot hans människa och berättar om att det vore djurplågeri och låta han få fortsätta så här oavsett vad veterinären säger, denna stolta hanne skall inte behöva komma in på stallet och ens behöva tänka tanken om att behöva försvara sig mot de andra hanarna!
Jag sa till ägaren att jag kan följa med hunden till sitt sista veterinärbesök om ägaren tyckte det var jobbigt, tack vill du göra det blev svaret!!? Vi bar över hunden i min bil och ägaren åkte på semester.
Själv tappade behärskningen och sprang in på lagret och bröt ihop, tror inte personalen sett mig så ledsen någongång. Samlade ihop mig och följde med Blandis och som fick somna i min bil en stund senare! Jag skötte iallafall mitt arbete ärligt även om det var jobbigt!

En lång story på en blogg men arbetar man med hundar är det inte bara kel & gos hela dagarna!
-Att vara sann mot sig själv är att se sanningen i ögonen, vad det än gäller. Om man är sanningselig mot sig själv kommer också andra att vara det. Det blir lättare att "göra mot andra vad du skulle vilja att de gjorde mot dig!" Av kärlek till oss själva och andra skapar harmoni i våra liv. Så lev ärligt och kärleksfullt, och bara för idag utför ditt arbete hederligt!
Fortsätter det nya året med att bara för idag ska jag utföra mitt arbete hederligt och sanningsenligt...


Stay Safe